Rovdjursutredningen – om äganderätten och kostnader.

Kommentar nr 3.

LE Liljelunds rovdjursutredning.

 

I denna kommentar behandlas äganderätten och kostnader.

Text och citat är hämtade ur utredningstexten. Kommentarer med kursiv text.

(Rovdjursutredningen förkortas ibland till ”RU” i texten)

 

Äganderätten ifrågasätts i utredningen.

 

Först några påståenden från utredningen:

• Det finns ett brett stöd (politiskt) för en livskraftig stam av de stora rovdjuren. Framför allt är det den om rovdjur helt okunniga och oberörda allmänheten som  är positiv. Bland dem som berörs tycker 55% att vargstammen redan är för stor. Bland jägarna tycket 70% att den är för stor. Det vore betydligt mer relevant att basera besluten på åsikter från dem som berörs och har kunskaper än  från dem som ingenting kan om varg.
• Positiv ny verksamhet med viltskådning av rovdjur baserat på tillgängligheten till mark tack vare allemansrätten!  Statens utredare föreslår alltså kommersiell verksamhet på annans mark! Det ingår inte i allemansrätten! Dessutom visar en undersökning från vargfakta att endast en omsättning på 2 miljoner redovisats från viltskådningsföretag  taxeringsåret 2010. Det ska jämföras med jaktens  omsättning på 3 miljarder. Dessutom säger 80% av turistande tyskar som kommer hit att dom helst av allt vill se en älg. Älgen är ju närmast ett varumärke för Sverige – den ska vi alltså ta bort? Vad finns det då  att visa upp? Varg har dom ju redan på kontinenten.
• Jakträtten innebär inte äganderätt över det levande vilt som för tillfället vistas på marken. Marken har förvärvats som en investering med ett förväntat genomsnittligt jaktvärde. Dels som en årlig avkastning, dels som ett värde vid en framtida försäljning. Självklart ska  markägare hållas skadeslösa vid ett sådant ingrepp som det nu är fråga om.
• Det saknas grund för att ersätta rovdjurens predation på det allmänna viltet. Värdet av jakt är svårt att bestämma och ”kan vara ett intressant forskningsuppdrag för framtiden”. Detta borde utredningen ha ägnat sig åt i stället för ”vetenskapliga” diskussioner sida upp och sida ner om vargens genetik.
• Konstaterar  förvånat en ökande polarisering i rovdjursfrågan trots ”enighet i  riksdagen”. Suck!

Det är ingen lätt sak att läsa och förstå den rapport som Liljelund producerat. Det är fullt av påståenden som nästan aldrig har någon referens till forskning eller verkliga händelser. Det finns inga referenser till de specialister som deltagit med sitt kunnande. Större delen av den eländiga rapporten verkar vara skriven av Liljelund själv utifrån hans egna personliga preferenser. Möjligen med undantag av avsnittet om illegal jakt som är av ännu sämre kvalitet.

Viltskådning.

RU konstaterar att grundläggande förutsättningar för organiserad verksamhet föreligger tack vare:

• Glest befolkat land
• Allemansrätten

Viltskådning anses ha en stor potential att växa och bidraga till en levande landsbygd. Men hänsyn till dessa företags verksamhet måste tas vid beslut om skydds- eller licensjakt eftersom åskådningsobjekten annars riskerar att försvinna.  Se kommentar ovan. Det är minst sagt skrämmande att utredningen föreslår kommersiell verksamhet på annans mark med stöd av allemansrätten. Allemansrätten är unik och ömtålig. Att våldföra sig på den kan slå tillbaka med en ökad protektionism från markägarna. Så föreslår man också att det kan bli avslag på skyddsjaktbegäran på din egen mark för att rovskådningsföretag bedriver kommersiell verksamhet där.

Vargavtal.

För utplacering av vargar tänker man sig dels någon form av korttidshägn där vargen ska acklimatisera sig till ett visst område och inte vandra tillbaka. Dels ett vargavtal med markägare som upplåter sin mark för den initiala etableringen. Utredaren kan inte ge någon prislapp på detta och kostnaden finns inte med i sammanställningen. Utredningen är därigenom inte färdig. Även andra stora kostnadsposter saknas i utredning. Ingenting om detta nämns i sammanställningen.

Virtuell korridor.

För vargar som är på väg att vandra in österifrån tänker man sig en virtuell korridor där vargar fraktas förbi renbetesland söderut och placeras ut där. Tillvägagångssätt och kostnader saknas även för detta projekt.

Om användning av mark:

”I Sverige förekommer rovdjuren i stor utsträckning på marker där privat verksamhet bedrivs, till exempel skogsbruk, boskapsskötsel, jakt eller turism. I en adaptiv förvaltning ska också hänsyn till andra intressen vägas in”.

VAD menar utredningen med DET??? Uppenbart finns en koppling till allemansrätten ovan. Menar utredningen att statens avel av vargar och kommersiell vargskådning ska ske på privat mark utan ersättning? Är nästa steg att staten även tar över jakten och skogen?

Utredningen menar att det enligt undersökningar finns en stor acceptans för rovdjuren. Det kan dock inte vara relevant att basera åtgärder på ett sådant underlag eftersom det samtidigt kan konstateras att KUNSKAPERNA hos samma allmänhet om de stora rovdjuren är i stort sett obefintlig! Mer relevant är att 55% av de som berörs av varg tycker vargstammen redan är för stor. Och det är personer som vet vad dom talar om eftersom dom på något sätt är berörda av vargproblemet. Inte förvånande är 70% av jägarna negativa till vargstammens storlek.

Rätten till kulturen är en mänsklig rättighet inskriven i FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna. Apropå utredningens lättsinnighet mot samer, fäbodbruk, löshundsjakt, småskalig fåravel med utrotningshotade endemiska arter, slåtterängar m.m. Konventionen har företräde framför till exempel art-och habitatdirektivet enligt en jurist som varit engagerad i utredningen men tagit avstånd från stora delar av den i ett separat tillägg till utredningen.

 

Kostnader.

• Ny  ersättning till renägare: 50 kr/ren och år för skadeförebyggande åtgärder.  Utredningen  har inga förslag till vilka åtgärder det skulle kunna vara. Är nog mest tänkt som en muta.
• Björnersättningen  uppgår nu till ca 1,6 mkr/år men anses för låg. En ren värderas endast  till 130-180 kr i björnersättningen! Inte undra på att man tycket det är billigt att hysa rovdjur!

Andra tamdjur än ren

• För stängsel har avsatts 40 mkr för fyra år 2010-13. Detta är den största missade  kostnadsposten av alla. Det finns ca 60 miljoner meter fårstängsel i  Sverige. Endast några procent av dessa är hittills ombyggda till  ”rovstängsel”. Det saknas ca 5 miljarder kronor för att täcka  kostnaden för detta. Utredningen har heller inte observerat att de så  kallade rovstängslen är ineffektiva och inte fyller sin förväntade  uppgift. Kraftigare stängsel kommer att fördyra stängslen avsevärt.
• Kostnaderna  för underhållsarbete betungande men ej utrett. Ej helt avvisande till detta i utredningen. Nej men det har andra utrett, till exempel Vargfakta som kommer fram till en årlig underhållskostnad på 6,2 miljoner kronor bara inom Dalarnas Län. Denna kostnadspost finns inte redovisad någonstans.
• Konstaterar att den låga tillåtna utladdade energin på 5 joule från stängselaggregaten  är ett problem som beror på de nya EU-bestämmelserna.

Andra kostnader.

• Bidrag till information om rovdjur. Förslag 5 miljoner kr/år.
• Bidrag till ”de fem stora” och till ”rovdjurscentrum”.
• Bidrag till akutgrupper.
• Resursförstärkning allmänt för viltförvaltningsdelegationernas arbete med ”förankring”.
• Kostnader för skyddsjakter och antalsreglerande jakt kommer att öka kraftigt. Användandet av helikopter utökas troligen. Nationell pott för skyddsjakter föreslås.
• Staten bör ta ansvar för skyddsjakten. Hur samverka med lokala jakträttsinnehavare?
• Jaktlagstiftningen bör ses över och moderniseras så att den bland annat får en modernare och mer tidsenlig utformning och att den samordnas med miljöbalken som nu har överlappande moment.
• Skall miljöorganisationer ha talerätt (rätt att överklaga) frågor som är jakträttsliga?
• Ökade resurser för tillsyn förutses. Fler ”Naturbevakare”.

Kommentar: Utredningen föreslår en våldsam ökning av kostnader för övervakning och förvaltning. Den egna interna kostnadsexpansionen är betydligt större än de föreslagna åtgärderna för bidrag och ersättningar!  Utredningen föreslår även att så kallade miljöorganisationer som Rovdjursföreningen skall få talerätt i jaktfrågor eller att frågan i vart fall utreds.

Sammanfattande kommentar: Utredningen spänner över mycket. Från pinglor för att skrämma vargar till omarbetning av jaktlagstiftningen och miljöbalken. De mera närliggande frågorna om hur fåren ska skyddas, hur löshundsjakt ska bedrivas, hur den biologiska mångfalden ska bibehållas med färre betande djur, hur fäbodbruket ska kunna bestå, hur samerna som redan upplever en predation som är lika stor som det årliga slaktuttaget ska klara ytterligare predation, hur älgen som varumärke för Sverige ska ersättas, hur markägare ska ersättas för markintrånget m.m.

Allt detta och mer till saknas.

Enda rimliga beslutet är att förpassa utredningen till papperskorgen och tillsätta en ny utredning med majoritet från dem som verkligen är berörda av varg, lodjur och järv i första hand.

Kostnadsläget just nu.

• Ru’s  egen beräkning är 160 miljoner kronor för rovdjursförvaltningen per år i nuläget.
• Den tid som utredningens förslag spänner över är 2013-2024, dvs 13 år.
• Förvaltningen  sägs lida av resursbrist. Norra förvaltningsområdet sägs sakna 14 miljoner kronor för  att fullgöra sina uppgifter. (Kommentar: Att förvaltningen skulle lida av kompetensbrist framgår inte någonstans i utredningen!)
• Bidrag till annat än ren utgår med ca 4 miljoner kronor/år.
• Ersättningar  till annat än ren är ca 1 miljoner kronor/år.

Konsekvenser av förslaget.

• Järven föreslås öka med 31% vilket väntas medföra en motsvarande ökning av predation på ren. Ökad kostnad enligt avtalet med Sametinget blir 6 miljoner kronor.
• Varg föreslås att öka från 280 till 450 individer.
• Påverkan på jakten förutses. men inget förslag till kompensation.
• Skadeförebyggande  åtgärder är nu 4 mkr/år och föreslås öka till 6 mkr/år i sex år och därefter återgå till 4 mkr/år. Totalt under 13 år blir det 64 miljoner kronor.
• Ersättning för skador uppgår nu till ca 1 mkr och förväntas öka i takt med populationen till 1,6 mkr år 2024. (+ 50 kkr/år i 13 år)
• Predationen  på ren kostar nu 1,3 mkr/år och förväntas öka med 58 kkr/ år till 2,0  mkr/år år 2024.
• Ingen ersättning föreslås för underhåll av stängsel.
• Skadeförebyggande  åtgärder på 100000 renar föreslås med 50 kr/ren. Totalt 5 mkr/år.
• Ersättning  för skador av björn är nu 1,6 mkr, men anses vara för lågt. Ökning till 10 mkr/år föreslås. Samtidigt införs en inventeringspremie på 1 mkr/ år till  Sametinget.
• Beloppen skall vara i fast penningvärde, dvs ökas med ca 2% årligen.
• Ökade resurser för ”dialog” med ”lokalbefolkningen” föreslås  med 15 miljoner kronor/år.
• Skyddsjaktkostnaden bedöms till 4 mkr/år.

Tabell över nuvarande och framtida kostnader. Utredningens siffror i jämförelse med en mer realistisk syn på saken. Tabell i Excel-format bifogas i separat inlägg snarast.

Illegal jakt påstås vara omfattande och ökande

Utvärdering av kapitel 7  (illegal jakt) i Lars-Erik Liljelunds Rovdjursutredning.

Utdrag från utredningen:

• Predationen på ren är nu lika stor som det årliga slaktuttaget.
• Utredarna avfärdar får, ren -och fäboddrift som ”deltidssysselsättning”. Fårnäringen nämns sammantaget bara på två rader i över 200 sidor text.
• 470000 personer jagade aktivt någon gång förra året. (6,6% av befolkningen).
• Ekonomisk  förlust på grund av minskat jaktvärde nämns, men avfärdas. Samtidigt trycker man hårt på att ”det är viktigt att skapa acceptans för de stora rovdjuren”.
• Utredaren erkänner motvilligt att ”det finns inget biologiskt stöd för att rovdjuren påverkar ekosystemet positivt”.
• Utredaren  erkänner att ”minskat bete kan innebära en minskad biologisk mångfald”. Med denna kännedom är det ett direkt brott mot direktivet och CBD – konventionen att införa och sprida en ny art.
• Illegal  jakt (tjuvjakt) påstås vara omfattande och ökande. Utredningen pekar ut norrlänningar och samer som vanliga deltagare i ”grov organiserad brottslighet” och dessutom som deltagare i ”kriminella ligor”. Den statistik som åberopas är sammansatt och presenterad på ett manipulativt sätt så att det verkliga förhållandet inte framgår.

Kapitel 7 i rovdjursutredningen och som enbart handlar om illegal jakt uppvisar en häpnadsväckande arrogans. Bland annat åberopas en utredning från länsstyrelsen i Dalarna. Hur stor trovärdighet om tjuvjakt har länsstyrelsen i Dalarna efter den debatt som varit?

Författaren baserar uppenbarligen delar av argumenten på en utredning av Sand, Liberg m.fl (S-L) från 2006, som kompletterats år 2011.

S-L påpekar entydigt att när det gäller varg skedde ett trendbrott 2005 och antalet ”illegala jaktbrott” minskade med två tredjedelar! Och det är ju varg som är huvudtemat i rovdjursutredningen. Samtidigt minskade den totala dödligheten för varg ännu mer. Det framstår som sannolikt att det finns ett systematiskt fel i S-L’s rapport och att illegal jakt inte varit uppe på de nivåer som påstås. Sannolikt är det ett inventeringsfel. Utredningen har, såvitt kunnat förstås, tagit inventeringsresultaten som absolut sant vid beräkningarna. I ljuset av de stora svängningarna i reproduktionstalen (15-40%) finns det anledning till tvivel.

Rovdjursutredningen stöder sina anklagelser mot delar av befolkningen på antalet anmälda jaktbrott. Det är en helt meningslös siffra i sammanhanget. Bland anmälda jaktbrott finns till exempel en händelse som att en sällskapshund kommer lös och skadar ett rådjur i ett förortsområde. Det bokförs som ”jaktbrott” fast det hos varje normal person knappast uppfattas som att ha något med ”jakt” att göra. Antalet anmälda jaktbrott mot varg var enligt vissa uppgifter 202 stycken åren 2006-2010 (5 år). Det ska ställas mot att det under åren 1985-2007 (23 år) endast finns 17 fall registrerade av säker dold illegal jakt av varg. Ett par personer har fällts för illegal jakt på varg under perioden.

Det vill säga knappt en säkert illegalt dödad varg per år under drygt tjugo år, och två personer fällda stämmer inte alls med den grovt vilseledande bild rovdjursutredningen målar upp med ”kriminella ligor” och ”grov organiserad brottslighet”. Det betyder också att det går ca 40 anmälningar på en säkert illegalt dödad varg. Från den låga nivån har dessutom, som S-L påpekat, den illegala jakten på varg därefter minskat med två tredjedelar. Rovdjursutredningen väljer att presentera antalet anmälda brott i stället för antalet verkligt konstaterade brott. Man kan undra om det ligger ett ställningstagande bakom det valet?

Rovdjursutredningen påstår att hälften av de vargar som dör årligen dödas illegalt. Då räknar man in säkert illegalt dödade, troligen illegalt dödade och sannolikt illegalt dödade. Utredaren erkänner samtidigt att det finns en betydande osäkerhet i underlaget, men avstår ändå inte från att dra långtgående slutsatser och kommentarer.

Det är uppenbart att hela kapitel 7 enbart är ägnat att misskreditera jägare, markägare och tamdjursuppfödare, vilka av utredningen antas vara vargmotståndare. Myndigheterna klagar på en polarisering i debatten. Kapitel 7 kommer att höja polariseringen till nya nivåer.

Rovdjursutredningen kunde ha vänt sig till en av statens myndigheter: Brottsförebyggande Rådet och fått några goda råd. BRÅ har gjort en egen utredning om illegal jakt och den sammanfattande kommentaren är:

”Konflikten om rovdjuren uttrycks i ett starkt missnöje med rovdjurspolitiken samt förvaltande myndigheter.”

 

En stark skrivning för att vara en myndighet.

BRÅ konstaterar:

• Tamdjursägare  är kraftigt underrepresenterade i fallen av misstänkt illegal jakt.
• Antalet fällande domar är bara några få procent av antalet anmälda brott.
• Det finns ingen konstaterad effekt av den straffskärpning som genomfördes år  2001.
• Vanligast vid fällande dom är att skytten själv anmält händelsen, t.ex att en björn  blivit skjuten i självförsvar.
• BRÅ  konstaterar att den nuvarande debatten om illegal jakt drabbats av någon form av moralpanik.
• Nuvarande  utformning av §28 är otydlig och straffskalan uppfattas som stötande. Regeringen borde mjuka upp och förtydliga §28 samt ta ner straffskalan till mer proportionerliga nivåer för att förbättra förtroendet för myndigheter.
• En stor del av problematiken inom rovdjursförvaltningen grundar sig i att förtroendet för myndigheterna är lågt och att lagstiftningen anses oklar  och saknar legitimitet.
• Debatten  kännetecknas av ett hätskt tonläge.
• BRÅ  konstaterar redan i den inledande etnografiska undersökningen att det inte  är konstigt att illegal jakt förekommer. Det är allt för långt mellan vad som sker i skogen, på landsbygden, till Stockholm eller Bryssel. Vare sig      jägare, markägare eller tamdjursuppfödare tas på allvar av myndigheterna. Den illegala jakten är inte bara en praktisk handling i det akuta ögonblicket, det är också en politisk manifestation att göra något åt en situation som upplevs som påtvingad och ohanterlig. BRÅ beskriver det ungefär så här: ”En man sitter vid köksbordet och minns. Han kommer att tänka på när björnen tog den första tackan. Myndigheterna hade sagt att ”det finns ingen björn här!” Så lade han ner mycket arbete på att röja buskar och träd för att få bättre uppsikt över hagarna. Han  gladdes över de nya lammen, de rödlistade arterna av blommor som växte på ängen, och skogen var full av rådjur och älg. Sedan kom vargen. Vid en attack dödade den nästan alla tackor. Värst var det med den särskilt sociala tackan som i rakt nedstigande led var släkt med farfars gammeltacka och som farfar brukade berätta om. Fårskötseln lades ner. Nu har ängarna börjat slya igen och rådjuren och älgen är borta. En enda råget finns kvar och nyligen födde hon ett kid som hon  bor med på ängen.  Något att glädjas åt!
• Plötsligt får han se att geten far iväg med en väldig fart över ängen och samtidigt  ser han en varg komma ut ur  skogen i full fart mot geten. Han ser bössan som hänger på väggen och han tänker på kidet som ligger och väntar i gräset på ängen. Han tar ner bössan och lägger en patron i loppet…
• BRÅ  frågar: Är det mannen i stugan som är gärningsman? Eller är han i själva verket offret? Offer för en politik som inte går att förstå? Är det inte i själva verket myndigheter, ivrigt påhejade av skrivbordsbiologer, som under demokratins täckmantel lagt grunden till händelsen?”
• BRÅ  är tydliga. Det är den konfrontationspolitik som nu bedrivs, och om den får fortsätta, som utan tvekan kommer att leda till ännu mindre förtroende för myndigheter och ännu mindre acceptans för lagstiftningen.

Den nu presenterade rovdjursutredningen berör ämnet perifert, men lyckas inte dra de logiska slutsatserna på det sätt som BRÅ gjort. Rovdjursutredningen föreslår tvärtom att landsbygdsbefolkningen ska läras att gilla vargen och att politikerna ska se till att det genomförs. Den dagen när politikerna talar om för sina väljare vad dom ska tycka – den dagen skulle jag vilja se effekten av! I stället för en dialog på landsbygdens villkor föreslår rovdjursutredningen hårdare tag och mer sanktioner, bland annat skadestånd på hundratusentals kronor för en dödad varg.

Att utredningen på mycket bristfälligt underlag, som dessutom är tveksamt presenterat då den som inte läst bakomvarande forskning luras dra fel slutsatser, presenterar omdömen om hela grupper i samhället som ”kriminella gäng” och ”grov organiserad brottslighet” är oseriöst och opassande för en skattefinansierad utredning på riksnivå.

Utredningsförslaget kommer på detta sätt att motverka utredningens mål som var att öka acceptansen för stor rovdjur.

Rovdjursutredningen åsidosätter inte bara intressenters rättigheter till seriös behandling, den  nedvärderar aktivt grupper av människor som betraktas som motståndare eller tveksamma till den förda politiken.

Lars-Erik Liljelunds ”testamente” från Naturvårdsverket om rovdjurspolitiken.

Roger Engstrand har läst och analyserat denna rapport utgiven av Naturvårdsverket år 2006. Ansvarig utgivare är Lars-Erik Liljelund som också skrivit förordet. Rapporten heter ”Viltskadeanslaget – oljan i det rovdjurspolitiska maskineriet”.

Hela rapporten finns att läsa här:http://www.naturvårdsverket.se/sv/System/Sok/?quicksearchquery=viltskadeanslaget+-+oljan

Analysen följer rapporten sida för sida med kommentarer och citat inlagda vartefter vi plöjer oss fram. Läsaren kan då själv enkelt kontrollera att det stämmer.

Efter att ha tagit del av denna till stora delar raljanta och lättsinniga inställning till både kostnader, landsbygdsboenden och deras rovdjursproblem förstår jag lättare varför rovdjurspolitiken hamnat i en situation där den kallas havererad.

Rapporten heter alltså ”Viltskadeanslaget – oljan i det rovdjurspolitiska maskineriet”. Den skulle lika gärna kunnat heta ”Handbok för tjänstemän om hur man får tyst på bonnläpparna med lite småpengar”.

Troligen ångrar L-E Liljelund i dag att denna rapport publicerades. Eller så gör han inte det och då har vi ett ännu större problem.

Nu kastar vi oss in i rapporten:  Mina kommentarer i fylld stil. Originaltext i normalstil.

”

Lars-Erik Liljelund, Naturvårdsverket, januari 2006.

Syfte: Att effektivisera de system som bidrar till att minska de konflikter som kan uppstå mellan människor och rovdjur..

Sammanställd av enheten för strategier och utvärdering.

Sammanfattning

För att den viltpolitik som riksdagen har beslutat om ska kunna genomföras är det nödvändigt att minska de konflikter som kan uppstå mellan människor och det fredade viltet. Ekonomiskt stöd och kompensation är ett sätt att göra detta. För att skapa acceptans för det fredade viltet och, när det gäller stora rovdjur, bidra till att djurägare slipper vara oroliga för sina djur, finns Viltskadeanslaget. (Anm. ”viltskadeanslaget” finns inte längre utan medel tas från Jordbruksverkets budget)

• intervjupersonerna har olika uppfattningar i frågorna. Svårt att få fram en entydig bild.
• kontakt myndighet – djurägare viktig. ”Det är människor snarare än rovdjur som vi förvaltar”
• handläggare och besiktningsmän ska inte bara vara kunniga i sak utan även socialt kompetenta.

Bland de län där det är relativt få skador finns däremot dels länsstyrelser som delar ut stora summor för förebyggande åtgärder varje år, dels länsstyrelser som i princip inte beviljar några bidrag över huvud taget. Då stora summor ges ut i bidrag trots att risken för angrepp är liten används inte skattemedlen effektivt. En del intervjupersoner menar dessutom att bidragen kan leda till onödig oro hos djurägarna genom att de signalerar stor risk för angrepp. På det viset bidrar de inte till att syftet med anslaget uppnås. Att som ett fåtal länsstyrelser inte bevilja bidrag ens till djurägare som haft angrepp kan också motverka en mer positiv syn på de stora rovdjuren och är därför inte heller ändamålsenligt.

Redan här framträder den ambivalens och otydlighet som kännetecknar hela rapporten! Det är riktigt långsökt att tänka att erbjudande om bidrag skulle göra djurägare oroliga. ”Von oben”-attityden är tydlig: Författaren menar att bonden inte ens kan tänka själv utan bara reagerar på känsla.

Information och kommunikation är områden där det finns utrymme för förbättringar på alla nivåer och i alla län. Det gäller även utvärdering och uppföljning. Ingen länsstyrelse arbetar systematiskt med utvärdering av vilka resultat ersättning och bidrag åstadkommer. Detta är fullständigt sanslöst. Här tänker staten betala ut flera miljarder i stöd och så konstaterar man helt förnöjsamt att ingen uppföljning av nyttan med pengarna finns överhuvudtaget!

Bidrag betalas framför allt ut till så kallade rovdjursstängsel. Eftersom en så liten andel av djurägarna har rovdjursstängsel i dag går det inte att säga om rovdjursstängslen bidragit till att minska antalet angripna tamdjur. Nej just det. Och det finns fortfarande inget besked på den punkten nu – sex år senare. Det enda som hänt är att ordet rovdjursstängsel fått ett tillägg: ”Rovdjursavvisande stängsel”, som säger att det allt som oftast inte fungerar.

Dagens fördelning är inget stort problem, eftersom det finns förhållandevis gott om pengar i systemet och länsstyrelserna sällan avslår ansökningar. Men i takt med att rovdjursstammarna ökar är det troligt att länsstyrelserna kommer att behöva göra mindre generösa bedömningar.

Syftet med viltskadeanslaget är att minska konflikterna mellan tamdjursägare och rovdjur.

Rovdjursutredningens  tanke är att det ska åstadkommas genom bland annat rådgivning till tamdjursägare. Utveckling av förebyggande åtgärder och bidrag till sådana åtgärder ska också medverka till en mer positiv inställning.

Utifrån vad som kommit fram vid samtal med tjänstemän på Naturvårdsverket och Viltskadecenters personal kan tanken bakom viltskadeanslaget utvecklas så här: Viltskadeanslaget ska bidra till att skapa acceptans för förekomsten av fredat vilt generellt och till större trygghet för djurägare som har tamdjur i områden med rovdjur.

Grundidén är att människors attityder påverkas om de som drabbas av angrepp av fredat vilt får ersättning för skadorna och hjälp att undvika skador. Genom att man ser till att de ekonomiska följderna minimeras är tanken att djurägarnas acceptans för fredade djur ska öka. Därigenom skapas bättre förutsättningar för att genomföra den viltpolitik som riksdagen beslutat.

När det gäller allmänhetens attityder till rovdjuren är det svårt att bortse från inställningen till myndigheterna. Ofta blir rovdjuret en slags symbol för politiken och myndigheterna (se bland annat Cinque, S., 2003). En mycket kritisk rapport som snabbt tystades ner och som ingen på myndigheten vill höra talas om.

Även den lokala opinionen vill enligt uppgift att länsstyrelsen ska få större ansvar. ”Alla inblandade aktörer efterlyser mer regionalt inflytande.” Man menar att ytterligare delegering av besluten skulle vara en signal till allmänheten och därigenom påverka acceptansen. Det skulle öka möjligheten till lokal delaktighet och på så sätt mildra bilden av att det är stockholmarna som bestämmer. ”Mildra bilden”. Observera ordvalet. Det handlar alltså om att lägga ut rökridåer. Inte att åtgärda själva problemet.

 

2.1.2 Stora olikheter i hanteringen av viltskador 

Ett par länsstyrelser uppger att de aldrig beviljar bidrag eller ersättning till djurhållning som bedrivs som hobbyverksamhet, utan håller på kravet om näringsverksamhet. Flera intervjuade länsstyrelser ger dock både ersättning och bidrag till djurägare som inte är näringsidkare enligt definitionen i föreskrifterna. Ofta rör det sig om personer med ett mindre antal djur som hålls som hobby eller för att hålla markerna öppna. För dessa personer innebär ett rovdjursangrepp ofta ett betydande ekonomiskt avbräck. Några intervjuade länsstyrelser har satt en undre gräns på tio får istället för kravet på näringsverksamhet.

Återigen ambivalens och otydlighet. Länsstyrelserna får tydligen göra som dom vill. Det finns ingen antydan till vilja till styrning av verksamheten.

Någon tjänsteman uppger att det händer att länsstyrelser använder viltskadeärendena som brickor i andra spel. Det är starka grupper inblandade, till exempel Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och markägare som man ”vill hålla sig väl med”. Till exempel har det hänt att en länsstyrelse gett medel till en fårägare som varken är näringsidkare eller har fler än 10 tackor på grund av att han/hon är en viktig opinionsbildare. Det verkar dock inte vara särskilt vanligt. Sådant kallas väl bestickning?

Likabehandling eller regional anpassning – en balansgång.

Två djurägare i en jämförbar situation måste kunna vänta sig en likartad bedömning.

2.1.4 Idéer 

Länsstyrelserna har de senaste två åren enligt Naturvårdsverket fått de medel de begärt för förebyggande åtgärder,information och utbildning. Det betyder att de som begär mycket får mycket. Detta innebar en del problem i början, men nu är den allmänna uppfattningen att medelsfördelningen fungerar bra.

Länsstyrelserna uppger att de ytterst sällan avslår en ansökan. En orsak är att djurägarna ofta får besked vid en förhandskontakt om att de inte kommer att beviljas medel och därför inte ansöker. Den främsta orsaken till de få avslagen tycks dock vara att länsstyrelserna med den skadebild som finns idag har tillräckligt med medel för att säga ja. Att länsstyrelserna är generösa med bidrag och ersättning är en konsekvens av att det finns relativt gott om pengar i systemet, men också av principen om förebyggande.

Bidrag ses som ett sätt att ge en signal om att myndigheterna bryr sig. Dessutom tycker länsstyrelserna att det är svårt att neka bidrag för förebyggande även om ansökan gäller ett lågriskområde. ”Angrepp sker ofta på helt oväntade ställen.” Man är hellre generös med bidrag än riskerar att behöva betala ut stora summor i ersättning. Om mycket pengar betalas ut i ersättning kan det användas som argument mot rovdjurspolitiken av motståndarsidan.  HOPPSAN! Här slant någon med pennan! Hela rapporten präglas av att uppträda korrekt mot ”de drabbade” och skapa förtroende. Men här sprack bubblan. Någon missade att korrekturläsa och så var den dagen förstörd när drabbade läser om sig själva som ”motståndarsidan”. Då blir det inte så mycket kaffe och tårta i stugan längre.

När bidrag ges till djurägare för att hägna ny betesmark gör inte pengarna avsedd nytta. Slutsatsen är där att skattekronorna inte används ansvarsfullt. Hur tänker man då? Vet man inte att nya hagar stängslas nästan varje år? Nästan alla fårägare stängslar ut och om regelbundet pga ständigt ändrade förutsättningar. En lantgård är inget monument. Det är en i högsta grad dynamisk verksamhet.

Det allmänna rådet skulle kunna förklara att en del länsstyrelser i län med få skador inte ger några bidrag alls. Ingen av dem hänvisar dock till rådet. Att de inte delar ut bidrag för förebyggande åtgärder är rimligt ur kostnadseffektivitetsperspektiv. Ur ett sådant perspektiv är det snarare tveksamt om det är ändamålsenligt att principen om att primärt förebygga tillämpas i några län med ganska få angrepp. De pengar som beviljas för bidrag där skulle rimligtvis ge större effekt där det finns fler rovdjur och större problem med bristande acceptans  Återigen: Var finns styrning och ledningsfunktionen? Vem styr?

 

Här nedan börjar man meningen med att motsäga sig själva i vad som sades ovan!

Även om en djurägare inte lever av sina djur måste acceptansen här vara lika mycket värd som en näringsidkares, oavsett djurbesättningens storlek. Däremot löper de som har många djur rimligtvis större risk att råka ut för angrepp. Den risken varierar dock främst med var djurägaren har sina betesmarker. Därför är riktlinjer som prioriterar djurägare i områden med många rovdjur mer ändamålsenliga än föreskrifternas generella krav på näringsverksamhet.

Utöver ändrade kriterier kan missbruk också motverkas på andra sätt. Ett gott exempel ger en länsstyrelse där bidrag till ny stängsling endast ges för den uppgradering av stängslets kvalitet som krävs med hänsyn till rovdjur. Detta gäller när besiktningsmannen bedömer att djurägaren ändå behöver stängsla. Bidraget blir då 80 procent av stängselkostnaden. Ett annat sätt är att länsstyrelserna inte beviljar bidrag till stängsel för större område än djuren behöver.

Detta är helt fel. Det är så gott som omöjligt, och i varje fall inte ekonomiskt lönsamt, att uppgradera ett gammalt stängsel. På grund av de stora spännkrafterna i ett rovstängsel måste stolparna riktas in mycket noggrannare och marken måste ofta beredas för att det ska fungera. Och vad menar dom med bidrag 80%? 80% av vad då? Antagligen 80% av dom 25 kronor som tidigare var bidraget. Det betyder att det totala bidraget bara blir ca 23% av den verkliga kostnaden! Vem kan vara nöjd med det?

Viltskadecenter konstaterar i sin sammanställning  att med nuvarande storlek på viltskadeanslaget skulle det inte vara möjligt att ge bidrag till alla får- och nötbesättningar utan att ta i anspråk också stora delar av medlen för skador av annat vilt.  Detta motsäger vad som sades i början av rapporten. Där konstaterades att det fanns ”gott om pengar i systemet”. Återigen motsägelsefulla uppgifter.

Viltskadecenter pekar också på att skador av både lo och björn sker över ett stort geografiskt område. Att förebygga alla lo- och björnskador med nuvarande system skulle också därför innebära mycket stora kostnader. Förebyggande åtgärder mot vargskador är däremot lättare att rikta till särskilda områden eftersom de flesta vargar lever i etablerade revir. När det gäller varg gör också stammens nuvarande storlek möjligheterna till skyddsjakt begränsade. De skador som rovdjur på vandring utanför kärnområden eller revir orsakar är svåra att förebygga permanent. Det går inte att förutse var angreppen från sådana djur kommer att ske.  Absolut sant. Därför går det inte att minska kostnaderna med en mindre (glesare) stam eftersom alla ändå måste skaffa rovstängsel så länge antalet vargar är större än noll.

En annan aspekt är att nya behov kommer att dyka upp med tiden. Ett exempel är att rovdjursstängsel kräver mer underhåll än vanliga stängsel. Det finns redan idag ett visst missnöje över att bidrag för det inte går att söka. Efterfrågan kommer troligtvis att öka med tiden när stängslen blir äldre. Nästan varje intervjuad djurägare tar också upp att det är mycket mer resurskrävande att hålla efter stängslet än de väntat sig. Det kan alltså vara bra att ta fram riktlinjer om förfrågningar börjar dyka upp så att länsstyrelserna vet hur de ska hantera dem. Som föreskrifterna ser ut idag finns det inte utrymme att bevilja bidrag för underhåll av stängslen. Alternativet kan bli att djurägarna söker bidrag till nya stängsel. Så varför startas inte möjligheten att söka bidrag för underhåll nu när frågan varit känd i minst sex år och ”det är gott om pengar i systemet”?

2.3 Uppföljning

Ingen av de intervjuade länsstyrelserepresentanterna uppger att de arbetar systematiskt med utvärdering eller uppföljning, varken av hur stängslen fungerar (effekterna) eller hur djurägarna tycker att systemet fungerar. Det bekräftas av den enkät som Viltskadecenter inom ramen för sin sammanställning  skickat ut till länsstyrelserna. Intressant med tanke på att kostnaderna enbart för rovstängsel till får beräknas till 5 miljarder varav staten försöker få fårägarna att betala en del.

En länsstyrelse har gjort en utvärdering genom samtal med berörda djurägare.

För att syftet med viltskadeanslaget ska nås är det därför viktigt att besiktningsmän och handläggare har tillräcklig kompetens, både i sak och socialt

Om social kompetens:

En annan beskriver hur det inte alls gått att föra ett resonemang med handläggaren som ”pratar som en byråkrat”. Ett exempel på raka motsatsen är en djurägare som fått avslag på sin ansökan om bidrag, trots att han haft angrepp, utan egentlig motivering i beslutet. Vid telefonkontakt med länsstyrelsen berättar djurägaren att han bland annat fick den långt ifrån byråkratiska men integritetskränkande motiveringen att han var för gammal för att hålla på med djur.

Om stängslens effektivitet:

Flera aspekter avgör hur bidrag och ersättning fungerar som metod för att skapa acceptans och trygghet. Systemet bygger på att djurägare som får bidrag och ekonomisk kompensation lättare ska kunna acceptera att det finns rovdjur i omgivningen. För att det ska fungera som tänkt måste de bidrag och den ersättning som betalas ut uppfattas som rimliga av djurägarna. I annat fall har effekten till och med visat sig kunna bli den motsatta. En annan mycket central aspekt är hur effektivt de bidragsberättigade åtgärderna förebygger skador. För att djurägarna ska känna sig trygga och därigenom acceptera rovdjursförekomsten måste åtgärderna åtminstone minska risken för angrepp.

Följande diskussion om bidrags- och ersättningsnivåer bygger på att tanken bakom systemet är rätt, det vill säga att det går att skapa acceptans genom att ge pengar till dem som berörs. Kapitlet tar också upp frågan om i vilken utsträckning viltskadeanslaget faktiskt bidrar till trygghet och ökad acceptans för stora rovdjur och eventuellt även har andra positiva effekter.

Antalet bidrag till skadeförebyggande åtgärder har årligen ökat sedan 1997. Enligt Viltskadecenter varierar dock skadornas omfattning kraftigt mellan åren snarare än att det går att se en nedåtgående trend. Av enbart skadestatistiken kan man därför inte dra slutsatsen att de förebyggande åtgärderna har gett en minskning av antalet angripna tamdjur. Mängden rovdjur, mängden vilda bytesdjur och flera andra faktorer påverkar hur många angrepp som görs i ett område. Därför är det mycket svårt att säga hur effektiva rovdjursstängslen är.

En annan viktig effekt som anslaget syftar till när det gäller stora rovdjur är att öka tryggheten för djurägarna. Av betydelse för om bidragen bidrar till att djurägarna känner sig trygga är inte enbart om åtgärderna fungerar rent tekniskt för att minimera skador. Med tanke på hur sällan angrepp faktiskt inträffar kan det vara av lika stor vikt om man uppfattar att t.ex. rovdjurstängslen fungerar. För dem som råkat ut för angrepp kan dessutom stängslingen i sig vara en form av terapi. Detta måste vara den mest uppseendeväckande kommentaren i hela rapporten. Maken till nedsättande omdöme om drabbade djurägare får man leta efter. Cyniskt och helt i avsaknad av empati. Att den drabbade skulle förledas till att lägga ned hundratals eller tusentals timmar på ett staket som myndigheterna känner till är av tvivelaktigt värde för att komma över sorgen av sina förlorade får. Skandal!

I denna utvärdering går det inte att dra lika säkert positiva slutsatser. Från myndighetshåll tror man att de som får bidrag och ersättning generellt är nöjda. De flesta skulle nog hellre vilja ha utökad skyddsjakt men man är nöjd med själva viltskadesystemet. I de flesta fall uppger också de djurägare som intervjuats att de är nöjda. Djurägarna tycker att själva systemet är bra, och myndigheterna vittnar om att antalet missnöjda har minskat betydligt. Att djurägarna är nöjda är emellertid inte samma sak som att avsedd effekt har uppnåtts. Där råder mer delade meningar.

Flertalet intervjupersoner är överens om att djurägarna inte är de största motståndarna till stora rovdjur. Det är helt andra människor som ofta använder problemen med skador på tamdjur som ett argument. Någon intervjuperson menar att viltskadeanslaget tar ifrån dessa rovdjursmotståndare sådana argument.

Det är sex år sedan rapporten publicerades. Många förslag som framkommer är riktigt bra, men såvitt kan bedömas har ingenting gjorts av de förslag som framkommit. Uppenbarligen finns ännu ingen som helst uppföljning av om åtgärderna ger önskat resultat. Ej heller någon bedömning av hur stor del av stängslingskostnaden som återstår eller i vilken takt den skall klaras av.

Hela rapporten kännetecknas av en introvert syn på frågan. Det handlar bara om hur myndigheten skall hantera uppkomna problem så smidigt som möjligt. Ett fokus på hur drabbade fårägare skall ges problemfrihet hade givit en helt annan rapport. Men det har aldrig ens varit  en tanke kan man förstå.

Den som vill fördjupa sig och få en känsla av den introverta synen och hur fårägarnas problem är perifert och något som måste ”hanteras” rekommenderas att läsa hela artikeln.

Den första april ska ett förslag till ny rovdjursförvaltning läggas fram. Det finns mycket goda skäl att tro att den blir lika ensidigt vargvänlig som alla tidigare förslag. Hittils har inga berörda kunnat förändra politiken en enda millimeter. Det betyder att polariseringen ökar. Vargmotståndet kommer att förstärkas och organiseras i allt snabbare takt. Debatten kommer att bli allt hårdare. Det är politikerna, som inte tar sitt ansvar och styr Naturvårdsverket, som bär det fulla ansvaret.

Uppdaterad kostnadsanalys av rovstängsel.

 

Foto: Värmlandsbaggen Tryggve (matchvikt 80 kg) spanar efter varg.

Rovstängsel m.m.

Enligt Jordbruksverket finns 16605 fårgårdar. Varav vissa ligger på Gotland som inte är berört. Å andra sidan finns säkert getgårdar och dom som har beten på flera ställen, t.ex i södra Sverige höst, vinter och vår och på fäbod på sommaren. Låt oss för säkerhets skull räkna med 15000.

Genomsnittsstorleken är 25 årstackor  vilket ger ett behov av 4000 meter stängsel per gård.

Detta är baserat på att ett hektar anses föda 8 tackor. Dessutom behövs flera (4) alternerande hagar för att klara parasitkontrollen. Sammantaget ger det ett behov på 4800 meter stängsel, men avrundas nedåt för att vara på den säkra sidan. Faktum är att Länsstyrelsen i Östergötland har kommit fram till exakt samma relation mellan areal och stängsellängd i sina beräkningar.

Längden 4000 meter har inte ifrågasatts av någon av de fårgårdar som ingår i nätverket.

 

Ett instick:

”Lustigt är” att denna bedömning delas av Länsstyrelsen i Östergötland. Det märktes vid  kontrollräkning av deras ”generösa” (enl SRF) bidrag till stängsel. Lst tyckte att 500 kkr skulle räcka till 75 ha. Enligt mina beräkningar bör 75 ha innehålla 40 beteshagar om knappt 2 ha vardera, vilket ger 25000 meter stängsel. Om man delar 500kkr med 20 kr/meter, som då var bidraget, blir det just 25000 meter!

Otur för Länsstyrelsen där är att det enligt LRF finns 40000 ha betesmark i Östergötland! Med samma beräkning och till verklig kostnad, 85 kr/meter, blir totalkostnaden för östgötarna drygt en miljard kronor, eller noga räknat 1135 miljoner. Hittils beviljat (hösten 2011) är alltså 0,5 miljoner. Hittils utbetalt åren 2003-11 är 235 kkr plus eventuellt något från viltskadefonden tidigare. Det är en bit kvar!

Tillbaka till beräkningen:

Enkel multiplikation av 15000 gårdar x 4000 meter/gård blir 60 miljoner meter stängsel. Och det är för fårgårdarna. Så kommer alla andra till.

Bidraget blandas ofta ihop med kostnaden. Det hade ett par centerpartister gjort i debattinlägg i Corren och NT i oktober 2011. Såg inte bra ut.

Bidraget var tidigare 16 kr/meter för material och 8 kr/meter för arbete. Summa 24 + ersättning för nytt kraftigare elaggregat, motsvarande ca 1 kr/meter. Totalt alltså ca 25 kr/meter.

För något år sedan sänktes bidraget till 20 kr/meter totalt. Av för mig okänd anledning. Från årsskiftet 2011/12 är bidraget enligt förslag från VSC höjt till 50 kr/meter.  Däremot är inte det totala anslaget höjt. Därför kan endast hälften så många nu få bidraget!

Observera att beräkningarna således blir helt olika beroende på vid vilken tidpunkt och med vilka grunddata de görs!

Både jag själv och www.vargfakta.se har räknat på arbetskostnaden. Jag har byggt själv och kommer fram till 60 kr/meter + 25 kr/meter för material. Alltså totalt 85 kr/meter. Vargfakta har gått en annan väg och tagit in offerter från bl.a. Maskinringen och kommit fram till samma nivå.

Det finns ingen anledning i världen att vi som fårägare ska stå för mellanskillnaden! Vi vill inte ha varg! Vi har inte begärt varg! Vi drabbas av fruktansvärda skador och osäkerhet i vår verksamhet. Ska vi också vara dem som drabbas värst ekonomiskt?

Så om vi nu multiplicerar 85 kr/meter med 60 miljoner meter blir det den nätta lilla summan av 5 miljarder 100 miljoner kronor. Varav statens del blir 3 miljarder medan fårägarna förväntas bidraga med 2,1 miljarder.

Varifrån ska dom pengarna tas? Sjukvården? Pensionerna? Höja skatten? Förlustaffär för fårägarna?

Men det räcker inte med att bygga stängslet. Det ska underhållas också. Vi kan nöja oss med att titta på slyröjningen under understa tråden som ska sitta 20 cm ovan mark. Det är väldigt lite ute i terrängen. Jag har själv kollat denna sommar: Från slutet av maj till mitten av september röjdes halva sträckan var 10:e dag och den andra halvan var 20:e dag. En gång med klinga, resten med snöre.

Även vargfakta har räknat på detta och kommer till liknande resultat, 18 kr/meter/år.

Då kan vi multiplicera igen: 18 kr/meter/år x 60 miljoner meter blir 1 miljard 80 miljoner/år i underhållskostnad!

Därtill kommer skador/ersättningar, myndigheternas administration m.m. Tillsammans oklart, men troligen 500 miljoner/år.

Alltså en investering på 5,1 miljarder som behöver förnyas efter 10år?Plus en driftkostnad på 1,5 miljarder per år – varje år.Men då finns ändå ingen lösning för fäboddriften och inte heller för jakthundarna eller alla övriga tamdjur.

DESSUTOM har ett nytt problem dykt upp. Något som anats en tid och också diskuterats med Viltskadecenter: Vargarna går igenom stängslet! Det har nu nyligen inträffat både i Västmanland och i Dalarna! Vi såg det redan när baggen Vernon utan ansträngning och väldigt enkelt passerade genom ett nybyggt rovstängsel. Sedan hoppade han över det i motlut, vilket motsvarade en effektiv hopphöjd på minst 130 cm. Tackan Fanny kryper under det i grindöppningarna där tråden inte är lika hårt spänd av naturliga skäl. Hon kryper både ut och in. Ibland följer andra tackor med. Fanny väger drygt 40 kg och alltså liknande en varg i storlek. Vi har ändå en hög effekt på aggregatet, 20 joule vid 7000 volt mot endast 5 joule tillåtet på nyare aggregat.

Om det blir så att stängslen måste konstrueras om så lär dom bli betydligt dyrare och ovanstående kalkyl måste kanske räknas upp med 50-100%. Det blir snabbt mycket dyrare med kraftigare material. Från Slovenien, där man har lång erfarenhet av varg, sägs att stängsel måste vara minst 160 cm och kompletterat med vakthundar för att börja vara meningsfullt. Då ska även betänkas att deras vargar är mindre än ”våra”.

Efter att detta skrivits och publicerats har Viltskadecenter börjat rekommendera att understa tråden sätts på 30 cm från mark. Vilka nya problem det skapar med underkrypning återstår att se. Underhållsproblemet minskar helt klart. Osäkert hur mycket.

Nuläget.

Vi tar ett enskilt län som exempel. Säg Västmanland, som är hårt drabbat av varg.

Jordbruksverket (JBV) har i januari 2012 ”delat ut” pengar till de olika länen för förebyggande åtgärder mot framför allt vargangrepp. I samband med detta har Västmanland uppmärksammats som relativt vargintensivt område och har därför fått lite extra tilldelning genom den ”nyckel” som JBV använder för att fördela pengarna.

Tilldelningen för 2012-13 blir 1.004.000 kr.Bidraget är nu höjt till 50 kr per meter stängsel, vilket inte på långt när täcker kostnaderna ( ca 85 kr/meter) för ett sådant stängsel.

De av JBV utdelade pengarna räcker till 20.080 meter stängsel. Det finns enligt JBV 320 fårgårdar i Västmanland. Genomsnittsgården har 25 tackor vilket ger ett stängselbehov per gård av ca 4000 meter. Den sammanlagda stängsellängden i Västmanland blir därför ca en miljon tvåhundraåttiotusen  (1.280.000) meter. Att hägna in alla gårdar kostar alltså i bidrag  1.280.000 x 50 kr = 64 miljoner kronor. (Därutöver förväntas fårägarna själva bidraga med minst 44 miljoner kronor ur egen ficka!)  Tidigare utbetalat är ca 6,3 Mkr, vilket motsvarar 252.000 meter vid bidragsnivån 25 kr/meter som gällde i de flesta fall före 2012. Återstår att bygga blir då cirka en miljon meter eller ca 250 gårdar. Det nu beviljade beloppet för två år är således bara  två  procent av behovet. Det betyder att endast 5 gårdar av 250 kan stängslas de närmaste två åren! Med nuvarande bidragstakt kommer det att ta 100 år (!) innan alla fårgårdar i Västmanland är stängslade.

Den totala stängslingskostnaden i Sverige för de 15.000 fårbesättningar som berörs blir 5,1 miljarder, varav fårägarna förväntas betala 2,1 miljarder. Staten har bara betalat ut 60 miljoner hittils. Det fattas således 2.940 miljoner kronor från staten. Det vore intressant att från C-politiker få svar på hur den ökningen är planerad. För det finns väl en plan?

Det är uppenbart att utspelet med 1 miljon till stängsel i Västmanland bara är ägnat att ge intryck av att vargfrågan är under kontroll och 1 miljon är väl inte så mycket att bry sig om? Sanningen i vargfrågan är som vanligt en helt annan. Och hur väl rimmar utsättningen av varg med satsningen på ”Matlandet Sverige”? (Närproducerad mat).

Man måste fråga sig om varg är vad innevånarna i Västmanland vill satsa 108 miljoner kronor på de närmaste åren samtidigt som skolan, äldrevården och sjukvården går på knäna av penningbrist? Till stängselkostnader kommer förstås administration, ersättning för skador, flytt av vargar, utsättning av djurparksvargar, skyddsjakter, m.m. Tillsammans ytterligare några tiotals miljoner kronor. För fårägarna tillkommer underhåll av stängsel och den arbetsamma slyröjningen under eltrådarna samt förlust av kära gårdsmedlemmar.

Roger Engstrand

för aktivitetsgruppen ”vi som vill ha våra tamdjur kvar”.

Gruppen består av:

Fårägare som har köttrasfår, finullsfår, Gutefår.

Fårägare som har utrotningshotade Allmogefår, t.ex. Värmländska Skogsfår, Roslagsfår.

Fårägare som drabbats av attacker och de som ännu inte drabbats.

Uppfödare av utrotningshotad Lappget

Uppfödare av ekologiska grisar

Uppfödare av Nordsvenska hästar, utrotningshotade lantrashöns.

Hundägare

Markägare, jägare, allmänt naturintresserade.

Vi finns i Småland, Sörmland, Västmanland, Dalarna och Uppland

JO-anmälan mot ansvarig för Rovdjursförvaltningen i Dalarnas länsstyrelse.

Kommentar: Så här ”bra” fungerar ersättningen för skadade djur. Den drömvärld som rovdjursentusiaster målar upp har aldrig visat sig stämma och definitivt inte i detta tragiska fall som så väl beskrivs av Åke Skogevall. Åke är sedan länge engagerad i den utrotningshotade fäbodkulturen, dess djur, människor och unika växter. Roger E.

Till Justitieombudsmannen e-post justitieombudsmannen@riksdagen.se

Västerås 2012-01-22

Från Åke Skogevall

JO-anmälan mot ansvarig för Rovdjursförvaltningen i Dalarnas länsstyrelse.

Vad anmälan avser

Alla anmälningar om rovdjursproblem och -skador skall diarieföras och dokumenteras av Rovdjursförvaltningen. Vid rovdjurshandläggares besök vid rovdjursstörningar hos djurhållare skall hjälp ges, dokumentation upprättas, efteråt kopior på rapporter lämnas till den drabbade och rapporteras till uppföljningsregistret Rovdjursforum. Under minst två år har detta misskötts för en djurhållare och bara lämnats ut i särskilt uppmärksammade fall. Under flera år tidigare var rapporteringen otillfredsställande.

Anmälan avser underlåtelse att lämna ut diarienoteringar och andra handlingar och/eller underlåtelse att diarieföra eller dokumentera anmälningar och konsekvenser kring rovdjursproblem.

1 Begäran om diariekopia ignoreras

Begäran om alla diarienoteringar angående rovdjur rörande Goth Bertil Johansson, Blecket, Rättvik, från Åke Skogevall 2010-03-15 besvarades inte förrän efter flera påstötningar och då erhölls dokumentation från några få av många kända incidenter, men inga av begärda diarienoteringar. Bekräftelse på att dokumenten omfattade samtliga anmälningar/ärenden erhölls inte, bara att den nyanställda handläggaren inte kunde hitta fler noteringar, mailväxling bifogas 1. Skriftväxlingen avslutades med ett telefonsamtal om att handlingarna skulle tas med till ett möte 2010-03-30 mellan länsstyrelsens Jordbruks-, Miljö- och Rättsenheter och brukarsidans Bertil Johansson djurhållare, Riksfäbodbrukarföreningens ordförande, LRF- och Svenska Jägarförbundets representant.

Vid mötet överlämades inga diariekopior och de har ännu inte erhållits trots en förnyad begäran 2, sänd 2011-04-06.

1 Bil 1_MailkorrBegärDokumentVår2010_2.pdf

2 Bil 3_Mail110406BegärKopior.pdf

2 Anmälningar om rovdjursproblem diarieförs inte.

I mötet 2010-03-30 om rovdjursproblem och inverkan på ersättningssystem för Bertil Johansson överlämnades inga av utlovade handlingar. Tvärtom framkom att flertalet anmälningar Johansson gjort under 2009 – 2010 inte diarieförts utan benämndes ”interna arbetshandlingar” av Rovdjursförvaltningens chef Stig-Åke Svensson. Under mötet säger han dessutom att ”rovdjursgrupperna inte är till för att hjälpa till vid rovdjursstörningar, bara att vara med”.

Sammanträdet dokumenterades med en ljudinspelning; något protokoll från länsstyrelsen har ej erhållits. Ljudinspelningen finns på SLU i Uppsala och jag kan ordna kopia ifall oenighet om citat skulle råda.

Jägarförbundets representant, Lars Erik Kalles, som deltog i mötet 2010-03-30 begärde från länsstyrelsens chefsjurist besked om, och fick i juni 2010 bekräftat, att alla anmälningar ska diarieföras och kopior på rapporter lämnas till anmälaren. Lars-Erik Kalles fick per telefon en ursäkt från länsledningen och ett löfte om att diarieföringen skall uppdateras och alla rapporter lämnas ut till Bertil Johansson.

Konsekvenser för djurhållaren i ett större sammanhang

Många handlingar begärda av mig och Bertil Johansson har fortfarande inte lämnats ut (eller upprättats?). Detta är dessvärre inte enstaka underlåtenhet i att beakta rovdjursproblem för Bertil Johansson. Anmälan avser ett konkret fall av underlåtelse att lämna ut begärd information. Konsekvenserna i längden av denna typ av underlåtelser beskrivs i detta avsnitt.

När besiktningsrapporter och blanketter ej lämnas ut saknas underlag för ansökan om skadeersättningar. Tämligen genomgående har dödade tamdjur eller andra skador för Bertil Johansson sällan dokumenterats eller rapporterats till honom och bristfälligt även till Rovdjursforum (i Viltskadecenters regi). När dokumentation saknas avvisas ansökningar om hjälpinsatser, ersättningar 3 och skyddsjakt.

Genom åren har ett tiotal djur dödats av rovdjur för Bertil Johansson, dessutom har flera skadats/stressats så att avlivning blev nödvändig. Rovdjurshandläggarna har trots löften inte lämnat ut ansökningsblanketter eller -anvisningar eller bistått med hjälp att fylla i och lämna in ersättningsbegäran för skador. Efter skadebesiktningar har besiktningsrapporter oftast inte lämnats ut trots begäran om det. Vid skyddsjaktansökningar har dessa återkommande avvisats med motivet att inga skador/problem finns dokumenterade. Det betyder att underlåtelsen att upprätta/lämna ut dokumentation blivit motiv för utebliven ersättning för skadade djur, hjälp med skrämning och akuthjälp samt avvisade skyddsjaktansökningar på skadegörande rovdjur.

Endast i ett fall, september 2010 när geten Gullan dödades och bekräftats vargdödad, har ersättning betalats Johansson för dödade tamdjur. Detta först efter överklaganden av länsstyrelsens avslag och efter påstötningar från flera externa sakkunniga och vid besiktningen närvarande. Efter åtskilliga påstötningar erhölls ansökningsblankett och upprättades skaderapport i efterhand, mars 2011. Ersättning för get och preliminära direkta ekonomiska utlägg i samband med angreppet betalades plötsligt, innan följdförluster kunnat fastställas och redovisats av Johansson.

Rovdjurssituationen har stark påverkan på både djurens och djurhållarens hälsa. Utlovade åtgärder har uteblivit. Ett exempel när muntliga begäranden inte hjälpte är ett brev 2011-05-10 från en erfaren djurhållare som tidvis assisterat Johansson i fäbodarna kan illustrera detta 4 (bilaga 2). Först 2011-09-08 ringer rovdjurhandläggare Anki Alfredeen, beklagar att brevet blivit liggande och frågar om det är aktuellt nu när Johansson ska få djurförbud. Karin insisterade men ännu har inga åtgärder vidtagits eller protokoll upprättats. (forts.)

3 Exempel på uteblivna skaderapporter: dödade renar 2003 Skrållan, 2004 Labba och 2007 Akka och dödad fjällko Jana 2002, många får flera år, försvunnen renkalv Robert, rödkullan Monica 2007, ett antal får samt ett antal kor och kalvar som måst avlivas på länsstyrelsens anvisning p g a följdskador.

4 Bil 2_110510TidblomBrevRovdjursmöte2009.pdf

(forts.) Istället för att se till att utlovad ursäkt, uppdaterad diarieföring och dokumentation lämnas ut till Johansson enligt löfte ovan i punkt 2, har Rättsenheten drivit djurskyddsärenden mot Johansson och beslutade 27 maj 2011 om djurförbud för Johansson. Detta gjordes innan yttrandtiden gått ut (för det enda föreläggande länsveterinären ansåg utgöra risk för lidande tamdjur) och utan att sakligt bemöta flera motbevisande intyg från veterinär och Svenskt Sigill. Verkställighet av djuravveckling påtvingades enligt §74 DL trots att överklaganden som skäligen torde bifallas inte har prövats än.

Det ärendet är förmål för rättslig prövning och ingår inte i denna JO-anmälan, det illustrerar bara bakgrund och konsekvenser

.

Begäran

Att tjänstemän agerar orättfärdigt och direkt skadligt mot små djurhållare i länet kan vara en förklaring till de arbetsmiljöproblem som anförts inom Dalarnas länsstyrelse med bristande förtroende och ibland hatisk relation gentemot delar av allmänheten.

Denna anmälan tar upp ett konkret fall rörande en djurhållare. Jag har haft kontakt med flera djurhållare som upplevt liknande problem, men är rädda att kritisera den hand som föder/kontrollerar dem när man märker att de som klagar drabbas genom tvärvillkor, ersättningsminskning och djurskyddsförelägganden. Men respekt, rättssäkerhet och acceptans har det inte skapat bland dem även om de inte klagat offentligt.

Problemet måste tagas på allvar av JO och leda till någon form av åtgärd ifall acceptans och respekt bland berörda/införstådda medborgare skall kunna uppnås.

Västerås dag som ovan

Åke Skogevall

Bilagor

Bil 1_MailkorrBegärDokumentVår2010_2.pdf

Bil 2_110510TidblomBrevRovdjursmöte2009.pdf

Bil 3_Mail110406BegärKopior.pdf

Vargen har ingen plats i vårt kulturlandskap!

Detta är ett svar på en insändare i tidningen Fårskötsel. Insändaren anger de vanliga SRF-skälen för att varg och får ska kunna ”samexistera” vilket denna skribent betraktar som en ren utopi.

Det här svaret kommer sannolikt att publiceras i något av de kommande numren av tidningen Fårskötsel.

/Roger

Det är intressant att se hur väl en liten grupp vargentusiaster med frontfiguren Anders Bjärvall i spetsen genom sin ”högtalarorganisation” Svenska Rovdjursföreningen (SRF) basunerat ut myter om vargen under fyrtio år med sådan energi att många tror att det som sägs från SRF är sant.

Det är beklagligt att en fårfarmare från Stockholm, men numera Fredriksberg, tar till sig myterna och dessutom sprider dem vidare till andra fårägare.

Av platsbrist kan jag nog inte ta död på alla myter här, men det går bra att läsa mer på rogerengstrand.wordpress.com där det finns länkar till merinformation om vargen och de problem den för med sig.

Till att börja med har vargen ingen särskild plats här. Den vandrade in samtidigt eller lite efter människorna direkt när isen drog sig tillbaka för ca 12000 år sedan. Människorna började bruka marken, skogen, vattnen och det vilda direkt. Vargen har alltid hållits i schack av människorna och utrotades i Sverige och Finland under 1800-talet  på grund av de våldsamma angrepp på tamboskap och människor som då inträffade.

Sverige är ett kulturlandskap, den vildmark som vargen behöver finns inte längre här. Att blanda in varg bland tamdjur kommer inte att fungera. Det finns ingen plats på Jorden där det fungerar. Till och med Naturvårdsverket har förstått att vargen inte fungerar i renbetesland. Det är ju en logisk vurpa att tro att den ska fungera i fäbodbruket eller bland täta fårgårdar längre söderut. Att SRF påstår att ”det fungerar bra på andra platser, så varför inte i Sverige?” betyder inte alls att det är sant. Det ingår bara i SRF´s mytspridning att påstå sådant.

Varg i Sverige är en lyxkonsumtion av värsta sorten. Vi avhänder oss möjligheten att skörda upp till 30% av vårt köttbehov genom våra fribetande får, våra renar, älgar och rådjur. Det är det mest klimatsmarta och ekologiska kött som finns. Det är en unik tillgång för Sverige. I stället tycker rovdjursvännerna att vi ska öka importen från Brasilien där man nu hugger ned 800 ha regnskog VARJE DAG för att producera soja till de gigantiska djurfabrikerna. I en värld där många svälter ska vi alltså tränga oss före och importera kött från en annan världsdel för nöjet att genom vargen ta oss tillbaka till en natur som inte ens funnits?

Det är mycket märkligt att miljöpartister ställer sig bakom den politiken!

Ledande vargforskare har redan avfärdat myten om att vargen behövs och säger att varg eller inte är bara en politisk fråga – inte en biologisk! Ny kunskap visar att vargen i stället hotar den biologiska mångfalden.

Globalt är den nordliga vargen inte hotad, det finns minst 200000 vargar som varje år föder 30-50000 valpar så den är inte hotad. Vargen hotar däremot många andra djur och arter som Sverige enligt CBD-konventionen åtagit sig att skydda.

Att det är så få angrepp på gårdar med rovdjursavvisande stängsel beror på att det finns så få gårdar som har det. Staten har hittils bara betalat ut ca 20 miljoner kronor i bidrag och det betyder att det i varglänen endast är en fårgård av 50 som hunnit skaffa sig så kallade rovdjursavvisande stängsel. Det är alltså femtio gånger större sannolikhet för att en fårgård utan rovstängsel blir attackerad, rent statistiskt.

Den slutsats om stängsel som Swen framför är således felaktig och typisk för hur rovdjursföreningarna använder statistik. Det finns faktiskt regler för hur statistik ska hanteras och presenteras och att göra som rovdjursföreningarna gör är att medvetet ljuga folk rätt upp i ansiktet.

De stängsel som Viltskadecenter rekommenderar kommer dessutom inte att fungera när det blir ont om bytesdjur i skogarna och antalet vargar ökar. Från Slovenien meddelas att först när stängslet är 1,6 meter högt och kompletterat med vakthundar så börjar vargangreppen avta. Och då skall märkas att deras vargar är mindre än vår typ. Från Ryssland meddelas att vargar setts klättra över 2 meter höga stängsel och till och med försöka ta delar av bytet med sig.

En hjortuppfödare i Västerbotten hade 2,1 meter högt stängsel. Det klättrade vargarna över vintertid.

Att rovdjursälskarna rekommenderar vakthundar är mycket märkligt. För det första: Det är enligt forskare möjligt att avla fram en hund som i stort sett kan mäta sig med en varg. Men en sådan hund blir mycket farlig för alla utom sin skötare och forskaren frågade sig: Vill vi ha sådana hundar på landsbygden? Den andra frågan är etisk: Är det rätt att på detta sätt ställa djur mot djur för att utkämpa en strid på liv och död som på de gamla gladiatorspelen? Det kan tilläggas att i Sverige är det Viltskadecenter som ger dispenser för att få använda boskapsvaktande hundar och då bara som en sista utväg. Bland annat försvårar allemansrätten användandet av boskapsvaktare och dessutom har hundägaren ett STRIKT ansvar för allt vad hunden kan orsaka.

Från Montana i USA kommer nu rapporter om vargarnas härjningar. Där har dom haft samma utveckling som här med en politik som kraftigt ökat antalet frilevande vargar. Nu säger landsbygdsbefolkningen stopp både för tamdjurens skull och för det vilda som nu håller på att utrotas.

Så här säger John & Nina Baucus, The Sieben Ranch, Montana:

”Vi har från början varit försiktigt positiva och inte velat döda vargarna utan har under tio år förlitat oss på fem vakthundar och herde. Men nu går det inte längre. Vargarna blir fler och fler och allt mer aggressiva. Nyligen slogs våra fem vakthundar med fyra vargar och ännu en av våra hundar, ”Duke”, blev dödad. Vargarna lät sig inte skrämmas av herden som fanns på plats. Nu vill vi inte ha varg här längre. Vi vill ha ett levande Montana!”

Detta är bara en av många rapporter från en plats som enligt SRF ”fungerar väl med tamboskap och varg i harmoni”.

USA´s regering har nu hävt rödlistningen på Grey Wolf i de aktuella delstaterna och enbart i Montana har 160 vargar skjutits nyligen. Målet var 220 och jakten kommer troligen att förlängas tills målet har uppnåtts. I Idaho ska vargstammen minskas från 750 ned till 150. Helikoptrar ska användas för att snabbt få bort 600 vargar.

Från Rumänien meddelas att vargarnas diet består till 49% av får trots närvaro av fåraherdar och vakthundar!

Fåravelsföreningarna måste ta upp striden mot de militanta grupper som nu driver vargfrågan. För vissa vego-fundamentalister (Djurens Rätt, till exempel) är vargen bara ett redskap och inte målet i sig. Läs om projektet ”Rewilding Europe” som till och med vår handelsminister Ewa Björling ställt sig bakom (vem hade hört talas om henne förut?). Planen går ut på att göra stora delar av Sverige till rovdjursreservat med hjälp av tvångsåtgärder och all mindre betydelsefull verksamhet (som fåravel och renskötsel) ska upphöra i deras version av Sverige.

I vårt kommande arbete för våra får och för fårägandet behöver vi, ansvarstagande fårägare, stå enade och med förenade krafter bekämpa det mörker som hotar våra fina får och vårt liv på landsbygden.

Roger Engstrand,

för nätverket ”vi som vill ha våra tamdjur kvar”.

Vargen – hot mot fårproduktionen

Inlägget publicerat med tillstånd av författaren. Inlägget har tidigare publicerats i Fåravelsföreningens tidning Fårskötsel.

 

Uppsala län, där jag bor och bedriver verksamhet, har hittills inget etablerat vargrevir. Konsekvenserna av vargetableringen har ännu inte nått mitt län. Men nyligen pekades de norra delarna ut som lämpliga platser för inplantering av varg, av Länsstyrelsen. Oftast är det jägarnas perspektiv som lyfts fram när man pratar vargetablering. De får i medierna utgöra en motpol till statsmaktens och de starka intresseorganisationernas ställningstagande för varg.

Det är olyckligt att andra inte syns och märks i högre utsträckning, eftersom det finns andra aktörer för vilka en vargetablering kommer att få stora konsekvenser, nämligen den svenska fårproduktionen. Den är också ett hot mot de öppna betesmarkerna som fåren bidrar till att underhålla, och på sikt även den biologiska mångfalden om betesmarkerna får växa igen då fårproducenter tvingas lägga ned verksamheten. Viktiga arter inom djur- och växtlivet riskerar att försvinna. Hänsyn till detta måste tas när man talar om vargetablering. Därför träder jag nu fram, som småskalig ekologisk fårproducent och bevarare av en svensk utrotningshotad allmogeras, Roslagsfåret. Debatten behöver nyanseras.

Mina tankar inför framtiden är kantade av oro, trots egna insatser med kostsamma arbetskrävande rovdjursstängsel. Bidragen täcker inte ens materialkostnaden, än mindre den arbetsinsats som genomförs, med uppsättning och krävande underhåll.

Det är ändå inget säkert skydd mot vargangrepp, har det visat sig. Totalt finns 76 vargrevir i landet och fler än 7 000 fårgårdar i dessa revir. För att stängsla in alla dessa med full kostnadsersättning krävs 2 500 miljoner kronor, enligt en beräkning. Regeringen satsar nu 40 miljoner kronor för hela Sverige under tre år. Det räcker inte långt. De som har råd och tid att investera själva kommer att satsa. De som inte har råd får leva i ständig oro för attacker, utan de bättre stängslen.

Den svenska livsmedelsproduktionen, det svenska lantbruket, den svenska fårnäringen, de svenska betesmarkerna och den biologiska mångfalden i Sverige befinner sig i ett mycket utsatt läge, skriver Svenska fåravelsförbundet i sitt remissvar till tilläggsuppdrag om den svenska rovdjurspolitiken i november 2011.

Det är viktiga punkter som lyfts fram. Vargen är ett hot mot många gårdar, men också ett hot mot människors livskvalitet och företagande på landsbygden. Är vargen värd allt detta?

På många håll i landet har flera gårdar drabbats av grymma och blodiga vargangrepp på fårbesättningar. Angreppen ökar i takt med att antal vargar ökar, och det är alla parter införstådda med och accepterar. De som redan har drabbats vittnar om mycket blodiga och plågsamma attacker på fåren. Detta djurplågeri är verklighet, det händer i dag i Sverige. Och att samhället accepterar att detta får hända är helt obegripligt. Är vargen värd detta?

Om vargarna förökar sig i befintlig takt sker en ökning med 40 procent per år. Om några år kommer vi då att ha flera tusen vargar i landet. Det fanns en gång en anledning till att samhället inte ville ha en vargstam, då vargen var ett hot mot både boskap och människors livskvalitet. Det var på den tiden landsbygden fortfarande var viktig för samhället, och på den tiden den svenska livsmedelsproduktionen fortfarande ansågs viktig för samhället.

Ökningen av populationen av varg i landet, som vi nu håller på att få, är för mig helt oacceptabel. Etableringen är dessutom koncentrerad till Mellansverige, eftersom mer än halva landet norrut är undantaget på grund av rennäringen. Det kommer att innebära dödsstöten för ”Matlandet Sverige”, den biologiska mångfalden, de öppna betesmarkerna och den lokala fårnäringen.

Jag personligen har aldrig önskat fler vargar i det här landet. Självklart vill jag inte bli drabbad och oroa mig för attacker på mina får. Jag vill kunna fortsätta att planera för en utökning av bevarandet av svenska utrotningshotade allmogefår och samtidigt kunna erbjuda ett lokalproducerat välsmakande kött, skinn och garn till våra kunder. Jag vill också att staten ska ta sitt ansvar för konsekvenserna för sin rovdjurspolitik.

Angrepp på får kommer att öka, i och med att vargen ökar i antal. Det tycks vara en väl etablerad sanning i alla läger. Detta skapar en viss oro, det måste den mest hårdhjärtade människan inse. Att leva med den oron varje dag är dock inget jag själv valt. Oron kostar personliga investeringar, förutom de skattepengar jag lägger till de miljoner som vargens etablering kostar. Det är lobbyister och starka föreningar som fått för sig att vargen är utrotningshotad. Detta är helt felaktigt. Det finns dock flera svenska fårraser som är utrotningshotade, däribland både svensk finull och allmogeraserna som Roslagsfår, Värmlandsfår, Klövsjöfår med flera.

Men som ensam fårägare är det svårt att påverka och få gehör. Det finns ca 15 000 fårgårdar i landet, de flesta medlemmar i en mängd olika fårföreningar. Vad gör de föreningar som representerar fårproducenterna? Jag tycker att det är anmärkningsvärt tyst från till exempel rasföreningarna. Även om många verkar tycka att detta är en sådan oerhört känslig fråga så kan vi inte stoppa huvudet i sanden. Föreningarna måste företräda fårägarnas intressen i första hand och ta upp kampen mot rovdjurspolitiken för bättre villkor för fårägarna.

Det krävs en minskning av antal vargrevir och full kostnadsersättning för angrepp och för rovdjursstängsel. Detta kräver upprepade uppvaktningar av regering, politiker och myndigheter. Om fårens representanter vore lika bra på lobbying som varglobbyisterna skulle vi för länge sedan ha tillräckliga satsningar på stängsling, samt att attitydfrågan gentemot de drabbade skulle vara en helt annan. De drabbade fårägarna står utan skuld i attackerna. Skulden är den statliga rovdjurspolitiken.

Fia Söderberg

Sjökärrets Ekogård